Gud, vad ska man ta? Hmm.. Jag kan ta då mina klasskompisar åkte till Japan. Jag var och vinkade av dem på Arlanda, trots att det var okristligt tidigt en dag då jag hade en efterlängtad skolfri dag.

Efter flera månader, för vissa flera års, förberedelser och förväntningar på Japanresan som blev först blev inställd, osäker och sen framflyttad pga katastrofen i början på april, så var det iaf dags för SK09 att åka till Japan. Den 3e juni. Jag följde med för att krama om dem en sista gång och stå och vinka med allas föräldrar på andra sidan security check.

Jag åkte dit med Louise och var där alldeles för tidigt. Efter ett tag började klassen droppa in på Terminal 5. Efter incheckning och fotograferande så var det dags att säga hejdå. Gud asså, det var inte kul.

Jag saknade dem innan de ens gått iväg och kände mig ensam redan på Arlanda. Samtidigt var jag glad för deras skull, för att de (äntligen) skulle få åka och förverkliga sin dröm. De har och kommer ha en underbar tid där! Och var lite stolt över att de vågar. Det är lite respekt att lämna familjen, vännerna och säkerheten för att dra till andra sidan jordklotet och bosätta sig i en okänd familj efter knappt två års studier av språket.

Jag började räkna ner dagarna till hemkomsten innan de ens tagit fram resväskan. Hur roligt det än må vara och vilken erfarenhet det än är så tycker jag att det är dags att de kommer hem nu!