Högstadiet. Rosenborgskolan, i Södertälje. Jag spenderade varje dag i tre långa, växelvis jobbiga år där. Ändå kommer jag inte ihåg. Jag minns inte känslan av korridorerna eller vilka som gick i klassen.

Jag vet såklart vilka jag umgicks med och hur skolan såg ut. Tänker jag noga kommer minnena fram. Men hur kändes det? Vad gjorde vi mellan lektionerna, vad pratade vi om, vem gick vi hem till efter skolan och vad visste man om livet egentligen? Jag undrar hur mycket jag förändrats sen den tiden. För att jag gjort det, det vet jag. Men när skedde förändringen och hur var jag innan?

Jag träffar inte många (bara två faktiskt) av mina gamla "bästisar" längre vilket är jättetrist, egentligen. Men eftersom vi faktiskt inte umgås längre vill man egentligen vara vänner? Man har ju inte försökt och kämpat för att hålla kontakten ("Hålla kontakten som var så viktigt i slutet av nian..) Räcker det med att vara bekanta? Hälsa när man ses på stan, gå ut och dansa tillsammans utan att egentligen prata, fråga hur det är men inte lyssna på svaret.. Har de nya kompisarna ersatt de gamla? Och är det samma sak för de alla? Jag tycker jättemycket om mina högstadiekompisar. Eller iaf de som de var. När vi gick på Rosenborg.