Min kära mor berättade för mig redan innan min första konfrontation med bilen att "man gråter" när man lär sig köra bil. Jag undrade såklart "Varför i hela friden?!" man skulle gråta vilket man tydligen gjorde för att det "inte går!" Men då det enda jag verkligen känner mig bra på när det gäller körningen är att bromsa (lite hårt ibland, men huvudsaken är ju att bilen stannar, right?) så har jag väl på nått vis fått en felaktig känsla av säkerhet. FEL.

Idag när jag skulle köra hem från träningen, som förövrigt var grym men sjukt jobbig, gick det superbra till en början men sen immade framrutan igen vilket resulterade i att jag inte såg något (Daaah?!). Detta resluterade i att jag fick panik och blev lite smått handlingsförlamning bakom ratten medan mamma febrilt försökte fixa med CAn och syrran var livrädd och satt och skrek, vilket typ knäckte mig totalt.. So not a very nice ride home. Jag klarade det dock utan några större problem men jag blev som sagt knäckt. Två saker som absolut inte får hända när man sitter bakom ratten är att man får panik och att man tappar handlingsförmågan.. Bra Annika!

Just nu hatar jag biljäveln! God natt på er!